Piffa eller inte piffa

Foto: Roland Persson

En del skulle kanske tycka att det vi håller på med är ytligt. Vi säger det till och med själva ibland, när vi står där och svettas över en hög med strössel, eller flyttar omkring några valnötter på salladen för att få den perfekta balansen i bilden. "Vilket jobb vi har. Flytta valnötter."

För en del bryr sig tydligen inte ett skvatt om hur maten ser ut. Paolo Roberto, till exempel. Jag läste just ett recept i en av hans böcker, där han i inledningen sa "En rätt som är vacker för ögat! Om man nu bryr sig om det... Själv struntar jag högaktningsfullt i sådant. Det viktiga är ju att det är gott. "
Tycker han ja.
Själv tycker jag att det är ett absolut måste att maten ser god ut, så att man vill äta den. Särskilt om den ska bjudas på, eller finnas med i en bok för att inspirera andra att laga den. För säg mig - vem ser en bild på en rätt som ser ut som ett bombnedslag och säger "Det här tror jag att jag ska laga ikväll!" Vem vill äta klafs? Sörja? Brunbeige mat? Nej, har man som jobb att inspirera andra till att äta gott, får man lov att anstränga sig lite för att det man lockar med ska se gott ut också. Att rätten ÄR god är ju en förutsättning för att den ska få vara med i boken/reportaget överhuvudtaget.

Så när vi står där och flyttar valnötter och ringlar olivolja i avsiktligt slarviga droppar på våra anrättningar, är vi alltid rörande överens som att a) det vi gör är viktigt b) det vi gör är roligast i hela världen. Att detta sen kan resultera i att bilderna blir till rena rama konstverken som man kan förstora upp, rama in och pryda sitt nyrenoverade kontor med är ju det yttersta beviset på att mat är konst:

Foto: Wolfgang Kleinschmidt

Foto: Roland Persson

Foto: Ulrika Pousette

Foto: Wolfgang Kleinschmidt

Foto: Malou Holm

Grattis, Aller Media!

Sådär, nu är det offentligt. Från det lilla förlaget och med ett svanhopp rakt in i famnen på det stora. För ett par dagar sedan köpte Aller Media hela Mat&Vänner, inklusive BAKA. Aller Media har därmed förvärvat tre av landets i mitt och mångas tycke allra bästa tidningar inom mat & dryck. Här kan du läsa pressmeddelandet som skickades ut idag.

Nakenpop

När vi var på Warbro Kvarn härom månaden och hälsade på, så fick jag en påse nakenhavre med mig hem. Idag när jag spontanfyllde på min underbara, fullproppade morgonmüsli så fick jag för mig att använda den där nakenhavren. Visst kan man rosta sån? tänkte jag och hettade upp gjutjärnspannan och hällde i nån deciliter nakenhavre. Och sen började det poppa! Likt popkorn sprack de små havrekornen med ett skutt i pannan - som en slags ultrasnabb vårsprickning. Pop! Puff! Goda? Javisst. Jag poppade pumpafrön också, ner med dem också, för müsli är något jag verkligen lyxar med. Jag har ALLT gott man kan tänka sig i den. Rostade hasselnötter, solrosfrön, pumpafrön och kokosflagor. Gojibär. Torkade lingon och blåbär. Tranbär. Dinkelpuffar. Rostade sesamfrön. Mandel. Jag skippar liksom den vanliga basen av mjöliga gryn och går direkt på det göttaste. De enda flingorna jag har i är lite amarantflingor, knapriga och goda. Varje morgon tinar jag så upp en näve hallon i ett glas, fyller upp med ekologisk naturell yoghurt och strör ett par matskedar av min supermüsli på toppen. Och så riktigt känner jag hur lyxigt det är.

När vi i sällsynta fall har besök som sover över och äter frukost med oss här hemma är jag skitjobbig. Jag pekar på min supermüsli där uppe på hyllan och säger strängt "Ja, så finns det müsli också. Där. Det är en så kallad MATSKEDSmüsli. Man tar inte mer än högst ett par matskedar av den!". Gästen lyder förvirrat. Jag är nämligen inte så generös att jag klarar av att se någon ösa upp samma mängd av min underbara müsli som man gör med vanlig fulmüsli från affären.

Sån är jag. Skitjobbig. Nu med nakenhavre.

Opoppad nakenhavre. Och poppad.

Äntligen sommar!

Nu börjar det faktiskt tunnas ut en aning i sylt- och marmeladskafferiet. Det trodde jag aldrig, efter den här sommaren. Det var nämligen sommaren då vi fick köpa oss ett stort, fint extrakylskåp på grund av mängden burkar med allehanda innehåll som hopade sig i hemmet. Boken "Sommar på burk" tog form i samma takt som bär och frukt mognade på buskar och träd, och aldrig har jag väl experimenterat så mycket med olika smaker och kryddor som då. Sen blev det höst och Malou gjorde bok av alla recept och snygga bilder på det där sättet som hon gör så bra, och själv glömde jag nästan bort alltihop. Delade bara ut burkar till höger och vänster, vart jag än kom. Till idag! När böckerna kom på posten och det det blev sommar igen.

Beställ boken här - den kommer snart ut!

Dinkelrostis

Du kanske ger dig på att baka själv då och då? Och gillar rostat bröd? Då har jag receptet for you. Via dagens "Köp hem fem" på Radio Stockholms Äntligen tisdag. Se och hör här bara.

Killar med skägg

Där stod vi, Malou och jag, i en främst till utseendet men förmodligen också till sättet, tämligen homogen samling människor 25+. Samtliga till synes utsprungna direkt från hippt café på söder. Ibland applåderade de, och då gjorde vi också det. Utan att förstå varför.

Vi hamnade på Barista Cup 2011 på Restaurangakademien, nämligen. För Bakas räkning, något skulle skrivas om detta event. Nu hör ju varken Malou eller jag till dem som djupdykt ner i kaffekoppen (eller maskinen) utan har väl ett ganska normalt förhållande till kaffe (även om Malou envisas med att dricka nescafé, vilket jag anser är tämligen odrickbart, knappt ens värt att kallas kaffe), så vi hade inte så mycket kunskap att falla tillbaka på där vi stod i den homogena klungan skäggiga män och bevittnade barista efter barista mala kaffe och brygga espresso till de fyra nitiska domarna med anteckningsblock. De tävlande skulle prestera 4 cappuccino, 4 espresso och 4 kaffedrinkar på utsatt tid. De fick också välja musik till sin lilla förställning, musik som de sedan skulle överrösta när de berättade vad de gjorde. Och domarna smuttade, med stenansikten. Skrev. Smuttade lite till. Sen bort med koppen. Rätt som det var: applåd från publiken. Malou och jag: ?

Jag erkänner. Jag har lite svårt att se det stora gravallvaret i en tävling som denna - att göra kaffe. Visst fanns det några tjejer i lokalen, en av dem gick till och med till final. Men till 90% bestod folkmassan av män. Vad ÄR det hos män som gör att de måste mäta sig hela tiden? Är det den potentiella PR:en vid en eventuell vinst som lockar? Eller är det egoboosten att få en titel? Både och? Karriären, påverkas den? Gör den nog. Självklart inser jag att det är bissniss. Och att kaffevärlden är stor, och att det är prestige att vinna en titel och få åka ut i världen och tävla. Så klart. Alla vill väl vara bäst. Men samtidigt är jag krass - för mig skulle det räcka att mina kunder tycker att jag gör godaste kaffet i stan. Men jag är ju tjej - har inte nedärvt att vara den som måste vara störst och bäst för att överleva och reproducera. Tyckte mest att det var kul att se att det finns en mall för hur man bör se ut om man jobbar på café:

Och så den gravallvarliga juryn:

Som tittar på Jesper Bood, an av finalisterna:

Det franska sättet

- C'est tout? Den franska kyparen blänger på oss och vi krymper i våra stolar. Vi vill faktiskt inte ha dessert. Och japanerna som placerats på armgnuggsavstånd från oss äter med sådan ljudlig energi att de nästan lyfter - något jag svårligen står ut med. Smask. Hu. Alltså bestämde vi oss för att skippa desserten och ta en kaffe någon annanstans på väg hem. Det gillade inte servitören. Han hade ju faktiskt bemödat sig med att förse oss med varsin meny en gång till efter maten. Och så har vi mage att dissa hans desserter. Incroyable!

På flyget på väg hem satt vi bredvid en fransman och frågade honom lite försiktigt om varför franska kypare och servitörer är så ohövliga och arga. Han slog ut med händerna och sa "Je ne sais pas! Faktiskt så har de fått tillsägelse från högre ort om att detta måste få ett slut! Det är ohövligt! Turisterna jagas bort! Det är dåligt för Frankrike!" Själv hade han flyttat till Sverige. Fast det var på grund av kärleken.

Att dra alla över en kam är dock orättvist. Bertand Bluy, ägare till krogen Les Papilles i de latinska kvarteren, vet vad han gör och är samtidigt ödmjukheten själv. Han har dessutom den i mitt tycke perfekta krogidén - en enda meny, som byts ut varje dag. Inga finesser. Rejäl, fransk, bonnig mat av bästa sort. Välja själv får du göra när det kommer till vinet - och här finns att välja på. Han har hela väggen (och förmodligen källaren) full, i alla prisklasser. Vi serverades ljuvlig blomkålssoppa med krutonger och knaperstekt fläsk, gåsstek med ugnsbakade morötter och småpotatisar i sky, ostbit med katrinplommon samt pannacotta med äpple och kolaskum. Till det gott, gott vin från Roussillon. Sen rullade vi hem, lika mätta som glada över att ha hittat Bertrand och hans Les Papilles.

Nästa dag lurade L upp mig i Eiffeltornet. Ända upp. Jag klev försiktigt ur hissen, pep, höll i mig och lät L fara runt och fotografera. Vilken mes man har blivit.


Ps. Ja, så var vi förstås på Gourmand Cookbook Award också, i flådiga Folies Bergere. Man kan sammanfatta det som att smaken är olika över gränserna. Vårt omslag är i alla fall fjärde bäst i världen.