Jolly good stuff

Vi gick inte in, vi var redan mätta efter ölen på puben och den där enorma yoghurtglassen vi just tryckt i oss. Och så kände vi oss nog lite för dammig och svettiga, för Yauatcha (klicka på menyerna!) var ett otroligt stiligt ställe. Designat av Christian Liaigre, och med en stjärna i guide Michelin. Fast det hade vi inte en aning om när råkade gå förbi och försiktigt och imponerat kikade in i entrén och syrran Ann urskuldrande sa "Oh, we were just curious!" när den fina lilla hovmästarinnan kom susande. Och så slank vi iväg, och jag fotade lite i skyltfönstret istället. Nu när jag läst på en aning vet jag att det är en stilig dim sum-restaurang, med en radda dim sum-rätter, en lååååång lista med kinesiska och japanska teer, samt (vilket förstås var det som fick mig att stanna) en lika arbetad dessertmeny med fantastiska små choklad- och bakverkskreationer, uppvisade bakom disk à la juvelerare. Nästa gång gång går jag kanske dit. Om jag inte är för dammig.

Annars finns ett annat roligt dim sum-ställe jag gärna rekommenderar when in London. Ping Pong! Det finns på flera ställen, själv har jag bara besökt det på Great Marborough Street, två gånger. Båda gångerna lika härliga, med alla tokiga och goda och fina ångkokta dim sum-bollar med olika innehåll som kommer in i bambukorgar med lock.


Och till det - gott iste med ingefära och litchi, eller äpple och lime, eller jasmine och citrongräs. Eller kanske ett stort glas te bryggt på ihopflätat te av olika slag som utvecklar sig till en blomma i glaset. Så fint. Så gott.

Ja så åt vi ju fish and chips också. En annan dag. Bästa stället i London heter The Rock and Sole Plaice. Totalt flärdfritt, precis som det ska vara. Öl till det. Jolly good.

New York, New York

Nyår i New York. En miljon människor trängdes på Times Square, från mitt på dagen till tolvslaget. Vi höll oss i utkanten, men hörde nedräkningen och fick vår beskärda del av confetti i håret när det blev 2011 i New York City.

Man kan inte annat än fascineras av en sån galen stad som NYC. Och hur många gånger man än åker dit, lämnar man staden med en känsla av att bara ha skrapat på ytan. Har man sitt fokus inställt på bakverk så gäller det att göra ordentlig research innan - det går liksom inte att bara åka dit och hoppas på att man trillar på nåt bra. För stort. För mycket. Man missar. Det gäller det mesta, om man vill vara grundlig. Vill man bara upptäcka, går det precis lika bra. Man krockar med knäppa, vackra, roliga, spännande och hisnande saker i varje hörn. Som världens största julkulor. Amerikanska flaggan byggd i Converse-skor. En hel vägg med bakformar. 2011-bröd. Mupparna som cupcakes. Eller Barbie. Bondens marknad, med pizzor vackra som blommor. Och på Starbucks får man stå ut med att bli kallad nästan vad som helst. Och när du ändå är där - gör som NYPD. Köp en hel kartong med Donuts och ät alla själv.

Jakten på skorpan

Mitt emellan Pisa och Florens, uppe på en kulle, ligger en liten, liten by som heter Lajatico. I min bok är det den vackraste platsen på jorden. Lajatico omges av djupa dalar, böljande fält, slingriga små vägar där italienarna kör som biltjuvar, stenmurar, grindar bakom vilka det döljer sig stenslott och gamla kloster, olivlundar, lagerbladshäckar, rosmarinbuskar och träd vars inneboende cikador aldrig slutar spela om kvällarna. Över allt badar ett magiskt ljus om fungerar som pausknapp, hur mycket man än hade i huvudet när man kom dit.
Lajatico, som är en typisk liten italiensk stad med stenhus, ett lite torg, en kyrka, en stor brun, ett klocktorn osv, är egentligen bara känt för en enda sak - stadens son heter Andrea Bocelli, den blinda, världskända tenoren, som också kommer tillbaka till byn titt som tätt för att ge konserter. Vi brukar åka till Lajatico om somrarna. Bo strax utanför (typ två minuter) på en annan kulle, och göra ingenting. Handla salsiccia, tomater och pecorino i den lokala, minimala Coop-butiken, bada i poolen som ligger på kanten av kullen med utsikt över landskapet (se ovan), åka på utflykt till Volterra som är den närmaste staden, äta citronsorbet och pistaschglass och dricka ganska surt vin som hyresvärden gjort själv och gärna bjuder på. Ni vet, sånt man gör när man inte har en deadline i sikte.

Sist vi var där klev jag en dag in i det pyttelilla lokala bageriet och fick syn på en påse med mandelskorpor. Jag älskar italienska mandelskorpor, och de här var extra stora. Det rymdes kanske 12 st i den prassliga påsen som den stadiga bagarinnan ville ha 10 euro för. Fick hon så klart, även om jag kanske tyckte att det var lite dyrt. Tills jag hade smakat. Här hade vi den perfekta mandelskorpan. Knaprig och seg på en gång. Söt och kryddig. Fyllig och med ett litet stänk av lakrits och citrus. Gudomlig. Värd varje cent. Sedan dess söker jag maniskt efter receptet på den perfekta mandelskorpan. Jag frågar alla jag känner som kanske kan ha lite extra bra information. Jag vet inte hur många gånger jag experimenterat med ingredienserna mandel, mjöl, ägg och socker. Ibland med citronskal. Ibland med anis. ibland med Ouzu, ibland med pastis. Ibland med smör, ibland med olja, ibland helt utan fett. Ibland med mald mandel, ibland hälften hälften. Hittills har jag bara nått halvvägs.

Jag vet. Varför frågar jag inte bara den stadiga bagarinnan som gjorde originalet nästa gång jag är där? Suck. Jag ska. Måste bara gå en kurs i italienska först. Här är i alla fall ett recept som är helt ok. Men långt ifrån fulländat.

Mandelbiscotti

2 ägg
2 dl socker
200 g sötmandel
4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
25 g smör
2 msk Ouzu
2 tsk stött anis

Sätt ugnen på 200°. Skålla och skala hälften av mandeln, och mal den i en mandelkvarn. Rosta och hacka resten av mandeln grovt. Rör ägg och socker pösigt. Blanda i mald mandel, smör och vetemjöl blandat med bakpulver. Tillsätt anisspriten och den stötta anisen. Blanda till sist i de rostade, hackade mandlarna. Knåda ihop till en kladdig deg och forma den till tre längder som läggs på plåt med bakplåtspapper. Grädda 20 minuter. Ta ut dem, sänk ugnsvärmen till 100° och låt längderna svalna en aning. Skär sedan sneda skorpor och lägg dem med snittytan uppåt på plåten. Torka skorporna i 1 timme.