Holy Sweet!

 Foto: Malou Holm

Är du det minsta tilltalad av den skira, pudriga, överdådigt vackra Marie Antoinette-känslan när det gäller dukningar och bakverk - då kommer du att älska de här två söta tjejerna, Linda och Christina. De kallar sig Holy Sweet och det är exakt vad man vill utbrista när man ser deras uppdukade dessertbord, med ljuvliga våningstårtor, smältande macarons och perfekt glittrande cake pops. Om några veckor öppnar de sitt nya show room-konditori på Artillerigatan där man kan slinka in för att köpa sig ett bedårande bakverk eller för att konsultera fröknarna Holy Sweet om man till exempel ska gifta sig och vill ha en bröllopstårta som även gästerna blir lyckliga av.  Eller om man ska ha  födelsedagsfest och vill imponera stort. Allt smakar himelskt också.  Jag vet för jag har provat allt på bilden.

Härligt på kontoret

Idag kom två trevliga killar från Aftonbladets bilaga "Härligt hemma" och gjorde hemma hos-besök här hos mig på jobbet. Härligt-på-kontoret, typ. Med anledning av nya Saltå-boken, så jag bakade Äppelkaka med pinjenötter och Sesampaddor med grillade grönsaker och gjorde Äppel- och kanelmust. Sen drog vi ut i Vasaparken, hittade en mur som jag kunde täcka med filt och låtsas sitta och myspicknicka på i höststormen. Blev nog bra, resultatet kommer den 29 oktober. Recept på den goda, goda kakan (som jag kommer att äta upp helt själv till lunch om jag inte förpackar den genast i dubbla påsar med hård knut) kommer nedan.

Ps. Ser just att om man kollar in boken på Bokus så har de parat ihop den med en bok de tycker passar bra ihop med min och gjort ett paketpris. Och så har de valt Leif Mannerströms julkokobok! Förbryllande.  

Äppelkaka med pinjenötter

8 bitar

125 g smör

1 1/2 dl rårörsocker

2 ägg

2 tsk stött kardemumma

2 1/2 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2 msk naturell yoghurt

Fyllning

2-3 syrliga äpplen

3 msk råsocker

1 tsk mald kanel

1 msk kanel

2 msk pinjenötter

Sätt ugnen på 200°. Smörj och bröa en form, ca 20 cm i diameter, gärna med löstagbar kant.  Vispa ihop smör och socker. Vispa ner äggen, ett i taget och tillsätt kardemumma. Blanda mjöl och bakpulver i en separat bunke och rör försiktigt ner det. Rör ner yoghurten och häll smeten i formen.

Fyllning

Skala och skär äpplena i klyftor och strö över råsocker och kanel. Lägg äppelklyftorna i ett fint mönster över smeten. Strö över pinjenötter och grädda i 35-40 minuter. 

Ta ut kakan och låt den svalna.

Kan man bli kär i en kaka?

För i så fall blev jag nog det häromdagen. Malou och jag fotograferade för ett tidningsreportage på temat Kaffe. Jag hade gjort en kaffekaka och hade en plan om att göra kaffeglasyr och dutta på rostade hasselnötter. Hade inte testbakat innan fotograferingen (fy på mig!) så jag visste inte riktigt hur det skulle bli, men sagt och gjort.
Och så blev glasyren (eller kolan, kan man kalla den, en riktig plombmördare) så himla glansig och snygg.
Och nötterna vi ploppade ut ovanpå så gulliga.
Och kakan så rund och go.
Och då blev jag kär. I hur den såg ut.
Sen skar vi förstås i den, eftersom man aldrig kan låta bli det och kakor är väl ändå till för att ätas upp, och då blev den förstås lite smuligare och rufsigare men sen fick den liksom stå där på köksbänken. Utan att bli inplastad eller omhändertagen. I flera dagar. Bara för att den var så ... snygg. Att titta på. Lite som en 80-talsidol - rufsig och gullig och piffig och cool på samma gång. Men - precis som 80-talsidolerna - så blev den lite bedagad efter ett tag. Och torr. Så igår - ja då slängde jag den. Rätt ner i soporna bara.

Förälskelser kan gå över ganska plötsligt.

(Jag begär inte att du ska förstå.)
Foto: Malou Holm

Jag kunde!

Tålamod har aldrig varit min grej. Snabbt, effektivt och rätt på en gång är min melodi. Blir det fel ger jag upp, genast. Är något för pilligt blir jag fullständigt galen, det börjar i tårna och tålamodet liksom kryper upp längs bakbenen för att till slut explodera i ett enda stort "GAAAaaaah.....!" nånstans vid örontrakten. Som att pilla upp en knut på en silverkedja. Eller fiska upp något litet som trillat ner någonstans. Att sy något komplicerat. Eller att bygga modellflygplan. GAAaaaah....!

Det där med att göra franska makroner har jag därför aldrig ens övervägt att försöka mig på, utan imponerat och med varm hand överlåtit till andra. Såna med tålamod. Så jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men plötsligt upptäckte jag att pennan skrev "Lakritsmakroner" på min lista över vad jag skulle baka till onsdagen plåtning. Skulle jag? Baka makroner? Okej då. Laddad till tänderna satte jag igång. Mandelmjöl inhandlades i Hötorgshallen. Svart hushållsfärg och lakritspulver på Lakrtisroten. Jag vispade och blandade och spritsade och visslade. Skjuts in i ugnen. Gud va snygga! utropade jag när jag tittade in i ugnen efter en stund. Bara för att i nästa sekund se de svarta medaljongerna nästan föraktfullt sjunka ihop till skrynkliga fläckar. Så jag gav upp. Genast. Jag kunde inte. Förstås.

Men så var vi på besök hos Margareta som äger Classic tea room (underbart, gå dit!). Hon bakar allt själv utom makronerna, som hon köper från Petite France, eftersom "att göra dem själv är omöjligt!". Jag hyser visserligen en väldig respekt för Sebastien på Petite France och hans bror makronmästaren, och skulle aldrig drömma om att jämföra mig med dem och deras franska bakkonstverk, men att det inte skulle GÅ att göra dem själv .....? Jag stegade hem, helt olikt mig själv full av revanschlust. Och så gjorde jag makroner. Fina, släta, goda lakritsmakroner, med spetskrage och allt. Som inte sjönk ihop till skrynkliga monster. Aldrig har jag väl varit stoltare. Jag kunde! Det färdiga resultatet får du i nästa nummer av BAKA, för bilden jag tog med min iPhone gör dem inte på något vis rättvisa. Först när fotomaestro Wolfgang svept sitt trollspö över dem vågar jag visa upp dem. Och receptet. Tills dess nöjer jag mig med att pösa lite och säga "Jag kunde!" (Bilden högst upp har jag snott från den franska makronmästaren Ladurées hemsida.)

Om och om och om igen

Medan andra matskribenter och tidningar nu jobbar ihärdigt med sommaren eller kanske påsken, så gör jag tvärtom. Jag börjar om, med julen. Kommande vecka ska jag laga julmat så det står härliga till. Jag ska koka knäck och baka pepparkakor, rulla köttbullar och griljera skinka. Lägga in sill och baka lussebullar. Långa inköpslistor är skrivna, och familjen tittar skeptiskt på mig när jag sätter igång att baka pepparkaksskorpor och saffransskorpor. Igen? Japp. Igen. Så kan det vara när man planerar baklänges i böckernas värld. GLAD är jag dock för Assistenten från Ankarsrum som, efter att ha varit i DHL's heliga ingenmansland i 5 veckor, plötsligt dök upp vid min dörr idag! Phu, den ska bagare Manfred ha och baka med i studion när vi drar igång nästa bok om ett par veckor så det var skönt att den kom tillrätta. Som jag har jagat den.

Annars renoverar jag i mitt blivande kontor. Skrapar och målar sprucket tak, river ner 40 år gamla sjögrästapeter från väggarna. Väljer mellan färgnyanser. Köper skrivbord. Provar skrivbordsstol. Hänger på Blocket var och varannan natt. Det är som att flytta hemifrån! Ett ställe där bara jag ska vara, bara jag får bestämma. Underbart.

Saffransskorpor med valnötter
ca 40 st

100 g hasselnötter
75 g smör
2 dl strösocker
0,5 g saffran
3 ägg
1 ekologisk apelsin
7 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
50 g valnötter

Sätt ugnen på 200°. Hacka hasselnötterna grovt. Vispa smör, socker och saffran poröst. Tillsätt äggen ett i taget. Skrubba apelsinen och riv skalet. Tillsätt det. Blanda ihop mjöl, bakpulver, vaniljsocker och grovt krossade valnötter i en annan skål och rör sedan försiktigt ner det och blanda ihop allt till en deg. Ta upp degen och forma två rullar, lika långa som långsidan av en plåt. Lägg rullarna på plåt med bakplåtspapper och grädda i ca 30 minuter. Ta ut plåten och sänk värmen till 100°. Låt rullarna svalna en stund, och skär dem sedan i sneda skorpor. Lägg tillbaka skporporna på plåten med snittytan uppåt och låt dem torka i ugn i 1 timme. Stäng av ugnen och låt dem stå kvar i ytterligare några timmar med ugnslyckan på glänt tills de är helt torra.

Tvångsmässigt beteende

Egentligen har jag alltid tyckt att det är lite onödigt att försöka göra goda saker lite nyttigare genom att genom att byta ut det feta och söta och snabba mot nyttigare alternativ. Ska det vara gott får det lov att drypa, liksom. Fullkornspasta, till exempel. Hur gott är det? Och ändå. När jag idag bakade pepparkakor såg jag min arm sträcka sig efter dinkelmjölet istället för vetemjölet. Fullkorn, till och med. Fluff fluff, ner i degen. Och så farinsocker istället för strösocker. Det är som när jag inte kan låta bli att blanda vetekli i pannkaks- och våffelsmeten, och riva ner massor av morötter i köttfärssåsen. Nästan tvångsmässigt. Kan liksom inte låta bli. "Typiskt dig" kommer P & E säga.
Det är väl det.

Men jag har ett försvar, faktiskt. När jag tänker efter.
Jag tycker att det blir godare så. Med lite tugg och fibrer.
Jo. Det tycker jag.

Prova själv:

Fullkornsdinkelpepparkakor
100 st, mist

250 g smör
2 dl sirap
500 g farinsocker
1 kg dinkel fullkorn (eller hälften dinkelsikt)
2 tsk bikarbonat
3 tsk nystött kardemumma
2 tsk mald muskotnöt
1 msk mald nejlika
1 1/2 msk kanel
1 msk ingefära
2 ägg
1 dl vatten

Dag 1
Blanda smör, sirap och socker i en kastrull. Rör till allt blandats och värm tills det smält. Rört ner alla kryddor. Häll smeten i en bunke och tillsätt mjöl och bikarbonat. Blanda noga, tillsätt ägg och vatten och arbeta till en jämn deg. Ställ kallt till nästa dag.

Dag 2
Värm ugnen till 200°. Kavla degen tunt och ta ut pepparkakor. Lägg på bakplåtspapper och grädda i ca 6-7 minuter.

Stor & Liten

Så olika det kan bli. Jag och Daniel Roos, chefskonditor på Operakällaren. Han bjöd oss på vackra och delikata bakverk. Till frukost. Mums.

Kanelbullens dag

Vad vore livet utan kaffe och kanelbulle? Det frågar vi oss ibland, L och jag. Det är något alldeles särskilt trivsamt med kaffe och kanelbulle. En sån tydlig paus, liksom. Bulle på möten är inte alls samma sak. När man sträcker sig efter den där (förhoppningsvis) fina kanelbullen mitt på konferensbordet och lägger den på sin servett bredvid kontorskaffet, så infinner sig alltid ett visst mått av "Vilken gottegris dom tycker att jag är nu!" Och sen sitter man där och drar bitar av sin bulle hela mötet. För att glufsa i sig den på studs vore ju - glufsigt. Hemma däremot, eller på gofika hos nån. Eller på ett fik. Då är kaffe och kanelbulle en äkta högtidsstund. Par i livskvalitet.

Kanske är det just därför mötesbullen inte riktigt funkar för mig. Den får ju inte den uppmärksamhet den kräver. Och då lider jag. Med bullen.

Jakten på skorpan

Mitt emellan Pisa och Florens, uppe på en kulle, ligger en liten, liten by som heter Lajatico. I min bok är det den vackraste platsen på jorden. Lajatico omges av djupa dalar, böljande fält, slingriga små vägar där italienarna kör som biltjuvar, stenmurar, grindar bakom vilka det döljer sig stenslott och gamla kloster, olivlundar, lagerbladshäckar, rosmarinbuskar och träd vars inneboende cikador aldrig slutar spela om kvällarna. Över allt badar ett magiskt ljus om fungerar som pausknapp, hur mycket man än hade i huvudet när man kom dit.
Lajatico, som är en typisk liten italiensk stad med stenhus, ett lite torg, en kyrka, en stor brun, ett klocktorn osv, är egentligen bara känt för en enda sak - stadens son heter Andrea Bocelli, den blinda, världskända tenoren, som också kommer tillbaka till byn titt som tätt för att ge konserter. Vi brukar åka till Lajatico om somrarna. Bo strax utanför (typ två minuter) på en annan kulle, och göra ingenting. Handla salsiccia, tomater och pecorino i den lokala, minimala Coop-butiken, bada i poolen som ligger på kanten av kullen med utsikt över landskapet (se ovan), åka på utflykt till Volterra som är den närmaste staden, äta citronsorbet och pistaschglass och dricka ganska surt vin som hyresvärden gjort själv och gärna bjuder på. Ni vet, sånt man gör när man inte har en deadline i sikte.

Sist vi var där klev jag en dag in i det pyttelilla lokala bageriet och fick syn på en påse med mandelskorpor. Jag älskar italienska mandelskorpor, och de här var extra stora. Det rymdes kanske 12 st i den prassliga påsen som den stadiga bagarinnan ville ha 10 euro för. Fick hon så klart, även om jag kanske tyckte att det var lite dyrt. Tills jag hade smakat. Här hade vi den perfekta mandelskorpan. Knaprig och seg på en gång. Söt och kryddig. Fyllig och med ett litet stänk av lakrits och citrus. Gudomlig. Värd varje cent. Sedan dess söker jag maniskt efter receptet på den perfekta mandelskorpan. Jag frågar alla jag känner som kanske kan ha lite extra bra information. Jag vet inte hur många gånger jag experimenterat med ingredienserna mandel, mjöl, ägg och socker. Ibland med citronskal. Ibland med anis. ibland med Ouzu, ibland med pastis. Ibland med smör, ibland med olja, ibland helt utan fett. Ibland med mald mandel, ibland hälften hälften. Hittills har jag bara nått halvvägs.

Jag vet. Varför frågar jag inte bara den stadiga bagarinnan som gjorde originalet nästa gång jag är där? Suck. Jag ska. Måste bara gå en kurs i italienska först. Här är i alla fall ett recept som är helt ok. Men långt ifrån fulländat.

Mandelbiscotti

2 ägg
2 dl socker
200 g sötmandel
4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
25 g smör
2 msk Ouzu
2 tsk stött anis

Sätt ugnen på 200°. Skålla och skala hälften av mandeln, och mal den i en mandelkvarn. Rosta och hacka resten av mandeln grovt. Rör ägg och socker pösigt. Blanda i mald mandel, smör och vetemjöl blandat med bakpulver. Tillsätt anisspriten och den stötta anisen. Blanda till sist i de rostade, hackade mandlarna. Knåda ihop till en kladdig deg och forma den till tre längder som läggs på plåt med bakplåtspapper. Grädda 20 minuter. Ta ut dem, sänk ugnsvärmen till 100° och låt längderna svalna en aning. Skär sedan sneda skorpor och lägg dem med snittytan uppåt på plåten. Torka skorporna i 1 timme.

Regndans

Att göra böcker på temat sommarmat i trädgården eller kräftskiva eller så, och planera utomhusplåtningar är nervpressande. Åtminstone när man bor i ett oberäkneligt land som Sverige. Man bokar upp fotografen och engagerar trädgårdsinnehavaren (i mitt fall trädgårdsgurukompis Anna, förstås) och man bakar och lagar mat i flera dagar. Sen håller man tummarna. Aldrig har man så bra koll på samtliga vädersajter samtidigt. Man jämför dem timme för timme och väljer förstås att tro på den som visar bäst prognos. Och aldrig är man så fokuserad på ljusglimtar i fjärran på himlen. "Rör sig inte molnen lite mer åt väst nu? Och titta - en blått hål!" Ibland har man tur. Andra dagar inte. Två gånger den här veckan utsattes jag för väderpressen. Först sommarmat-i-trädgården-plåtning för nästa Saltå Kvarn-bok. Sen kräftskiva. Båda dagarna katastrof. Saltå-plåtningen skulle ske i Annas fina trädgård, och det fullkomligt spöregnade. Missmodiga hängde vi i Annas kök någon timme, kollade maniskt vädersajterna, insåg att det fanns hopp om sol framåt kvällen varpå vi splittrades och återförenades i skymningen. Och se! Regnet upphörde! Solen kom! Och Wolfgang hittade massor av fantastiska ställen att arrangera bullar, mattallrikar och tårtor på! Och som om inte det var nog - regn- och kvällsljuset gjorde att färgerna blev ännu finare än vanligt! "Vi ska alltid plåta i solnedgång!" jublade Malou och jag. Och jag var förstås innerligt tacksam över att slippa baka och laga upp allting en gång till ....

Annas fina hus.

Anna själv.

Fotograf med tårta.
(Se recept nedan, smakprov inför nästa bok).

Spaghettiplåtning i rabatten.

Bakom kulisserna. Bokstavligen.

Flädertårta på marängbotten
8-10 bitar

2 färdiga marängbottnar

Fläderkräm:
3 ägg
2 dl socker
3 msk outspädd fläderblomssaft
1 msk färskpressad citronsaft
100 g smör

Fyllning:
250 g jordgubbar
5 dl vispgrädde
500 g färska vinbär

Fläderkräm:
Blanda ägg, socker, citronsaft och fläderblomssaft i en kastrull. Värm på medelvärme under omrörning tills blandningen tjocknar och första bubblan syns. Lyft kastrullen från värme och vispa i smöret, lite i taget. Låt krämen kallna.

Montering:
Lägg en marängbotten på ett tårtfat. Vispa grädden. Blanda hälften av grädden med fläderkrämen och bred blandningen öve marängbottnen. Skiva jordgubbarna och lägg på dem. Lägg på nästa marängbotten och bred ut resten av grädden. Dekorera med vinbär. Bör ätas genast.

Två dagar senare var det dags igen. Kräftskiva. Utomhus förstås. Det regnade. Hela dagen. Även denna gång var det Wolfgang som skulle göra underverk, och när han kom dansade vi en inre regndans, bad till regngudarna och såg så bedjande vi kunde på molnen på himlen. Det hjälpte. Himlen sprack upp, gästerna kunde vimla i kvällssolen och bilderna - ja, de blev fantastiska som vanligt. Hela resultatet kan skådas i Femina vid den här tiden nästa år. Här - en försmak.

Foto: Wolfgang Kleinschmidt