Vad vore livet utan kaffe och kanelbulle? Det frågar vi oss ibland, L och jag. Det är något alldeles särskilt trivsamt med kaffe och kanelbulle. En sån tydlig paus, liksom. Bulle på möten är inte alls samma sak. När man sträcker sig efter den där (förhoppningsvis) fina kanelbullen mitt på konferensbordet och lägger den på sin servett bredvid kontorskaffet, så infinner sig alltid ett visst mått av "Vilken gottegris dom tycker att jag är nu!" Och sen sitter man där och drar bitar av sin bulle hela mötet. För att glufsa i sig den på studs vore ju - glufsigt. Hemma däremot, eller på gofika hos nån. Eller på ett fik. Då är kaffe och kanelbulle en äkta högtidsstund. Par i livskvalitet.Kanske är det just därför mötesbullen inte riktigt funkar för mig. Den får ju inte den uppmärksamhet den kräver. Och då lider jag. Med bullen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar