25 feb. 2011

Smaken , vad är den som egentligen?

På torsdag är det prisutdelning i tävlingen Gourmand world cookbook awards. Vi nominerades i två prisklasser för två av våra böcker, vilket betyder att de valdes ut som bäst i Sverige och skickades vidare till Paris för att tävla mot resten av världen. Coolt bara det. Några veckor senare fick vi dock veta att boken Mat att äta minst en gång i livet nu gått vidare och hamnat på short list, där endast 4 böcker tronade! Det handlar om Bästa Omslag i Världen. Vi pyser redan av stolthet. Gissningsvis har då vår andra bok, Blomstrande måltider, inte gått vidare i sin klass, men det har vi inte fått veta något om. Däremot fick vi se våra motståndare på short list, från länderna Kanada, USA och Spanien. Och vad annat kan man säga än att smaken är som baken? Se nedan. Vad som helst kan alltså hända. På torsdag åker vi i alla fall dit. Och dum vore man väl om man inte passade på att ha sig en weekend i Paris på kuppen.

Vår bok:


USA:


Spanien:


Kanada:




17 feb. 2011

Jag kunde!

Tålamod har aldrig varit min grej. Snabbt, effektivt och rätt på en gång är min melodi. Blir det fel ger jag upp, genast. Är något för pilligt blir jag fullständigt galen, det börjar i tårna och tålamodet liksom kryper upp längs bakbenen för att till slut explodera i ett enda stort "GAAAaaaah.....!" nånstans vid örontrakten. Som att pilla upp en knut på en silverkedja. Eller fiska upp något litet som trillat ner någonstans. Att sy något komplicerat. Eller att bygga modellflygplan. GAAaaaah....!

Det där med att göra franska makroner har jag därför aldrig
ens övervägt att försöka mig på, utan imponerat och med varm hand överlåtit till andra. Såna med tålamod. Så jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men plötsligt upptäckte jag att pennan skrev "Lakritsmakroner" på min lista över vad jag skulle baka till onsdagen plåtning. Skulle jag? Baka makroner? Okej då. Laddad till tänderna satte jag igång. Mandelmjöl inhandlades i Hötorgshallen. Svart hushållsfärg och lakritspulver på Lakrtisroten. Jag vispade och blandade och spritsade och visslade. Skjuts in i ugnen. Gud va snygga! utropade jag när jag tittade in i ugnen efter en stund. Bara för att i nästa sekund se de svarta medaljongerna nästan föraktfullt sjunka ihop till skrynkliga fläckar. Så jag gav upp. Genast. Jag kunde inte. Förstås.

Men så var vi på besök hos Margareta som äger Classic tea room (underbart, gå dit!). Hon bakar allt själv utom makronerna, som hon köper från Petite France, eftersom "att göra dem själv är omöjligt!". Jag hyser visserligen en väldig respekt för Sebastien på Petite France och hans bror makronmästaren, och skulle aldrig drömma om att jämföra mig med dem och deras franska bakkonstverk, men att det inte skulle GÅ att göra dem själv .....? Jag stegade hem, helt olikt mig själv full av revanschlust. Och så gjorde jag makroner. Fina, släta, goda lakritsmakroner, med spetskrage och allt. Som inte sjönk ihop till skrynkliga monster. Aldrig har jag väl varit stoltare. Jag kunde! Det färdiga resultatet får du i nästa nummer av BAKA, för bilden jag tog med min iPhone gör dem inte på något vis rättvisa. Först när fotomaestro Wolfgang svept sitt trollspö över dem vågar jag visa upp dem. Och receptet. Tills dess nöjer jag mig med att pösa lite och säga "Jag kunde!"
(Bilden högst upp har jag snott från den franska makronmästaren Ladurées hemsida.)

12 feb. 2011

Bullåtervinning




Det är så svårt att slänga mat. Och det ska man ju inte heller, jag menar, det är rätt och riktigt och miljövänligt och världsvänligt och ekonomiskt och praktiskt med rester att inte slänga mat och allt det där, men det är inte det jag menar. Jag KAN inte. Mat, bullar, bröd, sylt - de är som mina bebisar. Så länge det ser gott ut och luktar som det ska, oavsett hur gammalt och torrt whatever it is är, så går det bara inte att tippa ner de där baguetterna, de tre korvarna, slatten yoghurtsås eller salladen som blev över i soptunnan. Istället tar jag fram små byttor och plastpåsar, och förpackar det ena och det andra snyggt och fint med lock och klämma och stoppar in i frys, kylskåp eller skåp. Sen hoppas jag på att någon förbarmar sig över det inom de närmaste dagarna. Det händer ganska ofta. Men lika ofta får det stå där i kylskåpet tills det blir alldeles för gammalt och börjar lukta äckligt. Då känner jag mig inte lika hjärtlös och slösaktig som slänger det, även om det kniper lite i hjärtat. Det är ju mat. Riktig mat. Kanske är det Laura Ingalls Wilder som gjort mig till vem jag är. Jag slukade nämligen Lilla huset på prärien-böckerna lika glupskt som en kanelbulle när jag var i 12-årsåldern. Och innan du börjar flatskratta för att du minns den tårdrypande TV-serien i tusentals avsnitt som gjordes efter hennes självbiografiska böcker, så vill jag skarpt påpeka att böckerna var något helt annat. Här hade vi den fattiga nybyggarfamiljen som bosatte sig på den västamerikanska slätten i en jordhög, trampade golv, ordnade eldstad, gick ut och jagade, kom hem tog vara på hela bisonoxen (eller vad det var) - torkade saltade, köttet, flyttade ständigt i sin överbyggda hästkärra, resor som varade i veckor tills de hittade ett nytt ställe att slå sig ner på, de tampades med indianer, byggde sig ett litet, litet torp, åkte till nån marknad eller nåt och köpte muslintyg och sydde klänning till Laura och hennes syster och man riktig KÄNDE hur stolta de var över sina nya kläder och när det blev jul kom pappa Charles hem med varsin sockerklump och, om jag inte minns fel, kåda att tugga på till barnen. Vilken fest. Vilken lyx. Det jagades upp bihålor och hämtades honung som lagrades i uthuset, det fälldes träd och bygges ännu ett nytt hem, det bakades brödkakor av bark, det hittades lönnar som tömdes på sirap som det bunkrades och lagrades in absurdum för det var så man levde förr. Vardagsrealism från 1800-talet och åh vad jag njöt. Jag riktigt kände hur rika de var som hade all den där lönnsirapen. Eller hur gott det vara med en sockerklump.

Förmodligen är det därför jag nu, efter dagens fotografering, tar bullpåsen, konstaterar att de här bullarna är ju rätt torra nu, inte så roliga alls längre, skivar upp dem, lägger på plåtar och ställer i ugnen och torkar till skorpor. Bullåtervinning. Så slapp jag slänga dem. Phu.

8 feb. 2011

Matriarkat


Igår besökte vi Warbro Kvarn i Sörmland. Idylliskt och i rosa puts ligger kvarnen där, intill den forsande älven förstås, och med ett helt litet samhälle omkring sig. Här ägnar man sig åt nytänkande bakåtsträvan. Man har bestämt sig för att återuppliva de äldska sädeslagen, som dinkel, emmer, nakenhavre och naket kort, som man odlar och förädlar till allt från mjöl till müsli. Och säljer till den lokala marknaden. Imponerande och härligt, av flera anledningar. Det är småskaligt så det sjunger om det. Och "här råder matriarkat" som Maria, en av de drivande i företaget stolt förkunnande. Det är nämligen svägerskorna på gården som driver företaget, och initiativtagaren till det hela är deras svärmor. En riktig krutgumma vid namn Gisela, nu 85 år och fortfarande högst aktiv. Fast inte på kvarnen, utan på sin egen kurs- och konferensanläggning med hälsofokus! Innan dessa damer satte kvarnen i drift igen för 8 år sedan hade den stått tom och igenbommad i 30 år. Jag kan varmt rekommendera ett besök till Warbro Kvarn till sommaren då café och butik öppnar (17 juni). Innan dess kan du läsa mycket mer om alla coola damer och deras kvarn i nästa nummer av Baka!


Innan jag åkte matade jag min surdeg, andra dagen. När jag kom hem såg den ut såhär. Ibland är det jäskraft i mjölet, vill jag lova. Det måste ha varit ganska färskt. Ekologiskt var det i alla fall, och det brukar gå bäst. Det nästan pep om den, så mycket pyste den. Och så luktade det surdeg i hela huset - härligt. Tycker jag. Har inte frågat resten av familjen, det är liksom ingen idé (= inget att göra åt i alla fall, med den frun/mamman).

2 feb. 2011

Årets första!


Vi hade en liten omröstning på redaktionen innan vi slutgiltigt bestämde omslagsbild till årets första Baka. Vi hade två olika bilder på den tatuerade bagarens händer med bröd i, och Malou och jag tyckte för en gångs skull inte lika. Det händer nästan aldrig. Och ingen av oss ville ge sig heller! Så vi drog helt sonika in hela Mat&Vänner-redaktionen i Helsingborg och bad dem rösta. För det första kom då frågan att handla om ifall man verkligen kunde ha en tatuerad hand på omslaget på en så sinnlig tidning som Baka? Efter lite diskuterande kom vi fram till att vi är moderna människor, bilden är cool och när fotografen David sa "Tatueringar är ett kvalitetsbevis för bagare!" var saken avgjord. Omröstningen då? Hrm, jag fick erkänna mig kraftigt besegrad, ja nästan mosad, faktiskt. Fast jag surar inte. Ni ser det vinnande bidraget här ovan, och det är ju helt fantastiskt! (Bilden vi valde mellan hittar du på sidan 46 i tidningen, om du är nyfiken...)

Idag damp den ner i brevlådan hos alla som prenumererar, årets första Baka. Det blir hela 6 nummer i år, vilket är kul eftersom det är ett bevis på att man gillar vår tidning där ute. Lycka. Alla ni som ännu inte fått tidningen (den kommer i butik i början på nästa vecka), kan ändå få smygläsa min ledare här och nu. Varsågod!

Vad blir det för bullar idag?
Peter Englund, historikern, författaren och tillika ständig sekreterare i Svenska Akademien, funderade en gång över varför han tycker så mycket mer om att baka än att laga mat. Han kom fram till att det är för att matlagning är något förväntat; familjen förväntar sig mat, medan kakor och bullar däremot alltid tas emot med jubel och glada miner. En bonus. Överraskning. Därtill ansåg Peter Englund bakning vara något additivt (i och med att ingredienserna förvandlas och blir till något nytt när det bakas i ugnen), i motsats till matlagning, där man bara bygger en ingrediens på en annan och sedan äter man. Det sistnämnda vet jag inte om jag håller med om, jag tycker nog att matlagning kan vara nog så föränderligt det också men det första däremot. När man bakat klappar folk i händerna av glädje, det suckas av vällust och mmmm:as och hmmm:as njutningsfullt. Detta händer förstås även ibland när man lagat mat, men det är väldigt sällan familjemedlemmarna kommer hem och frågar "Vad blir det för bullar idag?" För den som har bakning som jobb, det vill säga bagare och konditorer, måste detta vara en ren och skär morot. Förutom själva tillfredsställelsen i att skapa något vackert och ljuvligt, så får man dessutom bekräftelse i form av folks oooooande och aaaaahande. varje dag! kanske är det just det (bland annat) som gör att så många bagare och konditor är så hängivna sina yrken? De förses med en ständig energidos i form av uppskattning. Hoppas jag i alla fall.


En sak jag just nu får energi av är att veta att vi går mot ljusare tider. Att kylan kommer att avta. Att det faktiskt lurar en vår och en sommar runt hörnet. Jag är ingen vintermänniska, det ska jag villigt erkänna. Jag tänder mängder av ljus, lindar in mig sjalar och koftor, dricker kopiösa mängder hett, kryddigt te och går inte ut om jag inte absolut måste. Däremot beskådar jag gärna det oerhört vackra och gnistrande snölandskapet från ett fönster. Eller, i enstaka fall och helst inte för mars, från skidbacken. Bara jag har en bra matsäck med mig, och får äta den på en varm plats.

I det här numret har vi, som man så gärna gör efter jul, försökt fokusera på att vara snäppet nyttigare, även om det är knepigt med ett tema som bakning. Fullt ut går bara inte - hur man än vrider och vänder på det så kommer choklad, smör och socker alltid att vara jämförelsevis onyttigt. Däremot kan man addera till exempel nötter, torkad frukt och choklad med en högre kakaohalt i sina bakverk, för att få dem mer hälsosamma och energirika. Så det har vi gjort! Kanske ett sätt att få lite mer spänst i benen i skidbacken eller på skridskobanan?

1 feb. 2011

Köp hem fem ...


... är ett inslag på Radio Stockholms program "Äntligen tisdag". En matig person tipsar om en snabb, enkel maträtt som man lagar på max fem ingredienser. Idag var det min tur att berätta hur man svänger ihop Kyckling med nötsallad. Lyssna och laga! (Och ja ja. Jag vet att det uttalas" njocki". Men jag fick blackout.)