27 mars 2011

Nakenpop

När vi var på Warbro Kvarn härom månaden och hälsade på, så fick jag en påse nakenhavre med mig hem. Idag när jag spontanfyllde på min underbara, fullproppade morgonmüsli så fick jag för mig att använda den där nakenhavren. Visst kan man rosta sån? tänkte jag och hettade upp gjutjärnspannan och hällde i nån deciliter nakenhavre. Och sen började det poppa! Likt popkorn sprack de små havrekornen med ett skutt i pannan - som en slags ultrasnabb vårsprickning. Pop! Puff! Goda? Javisst. Jag poppade pumpafrön också, ner med dem också, för müsli är något jag verkligen lyxar med. Jag har ALLT gott man kan tänka sig i den. Rostade hasselnötter, solrosfrön, pumpafrön och kokosflagor. Gojibär. Torkade lingon och blåbär. Tranbär. Dinkelpuffar. Rostade sesamfrön. Mandel. Jag skippar liksom den vanliga basen av mjöliga gryn och går direkt på det göttaste. De enda flingorna jag har i är lite amarantflingor, knapriga och goda. Varje morgon tinar jag så upp en näve hallon i ett glas, fyller upp med ekologisk naturell yoghurt och strör ett par matskedar av min supermüsli på toppen. Och så riktigt känner jag hur lyxigt det är.

När vi i sällsynta fall har besök som sover över och äter frukost med oss här hemma är jag skitjobbig. Jag pekar på min supermüsli där uppe på hyllan och säger strängt "Ja, så finns det müsli också. Där. Det är en så kallad MATSKEDSmüsli. Man tar inte mer än högst ett par matskedar av den!". Gästen lyder förvirrat. Jag är nämligen inte så generös att jag klarar av att se någon ösa upp samma mängd av min underbara müsli som man gör med vanlig fulmüsli från affären.

Sån är jag. Skitjobbig. Nu med nakenhavre.


Opoppad nakenhavre. Och poppad.

23 mars 2011

Äntligen sommar!

Nu börjar det faktiskt tunnas ut en aning i sylt- och marmeladskafferiet. Det trodde jag aldrig, efter den här sommaren. Det var nämligen sommaren då vi fick köpa oss ett stort, fint extrakylskåp på grund av mängden burkar med allehanda innehåll som hopade sig i hemmet. Boken "Sommar på burk" tog form i samma takt som bär och frukt mognade på buskar och träd, och aldrig har jag väl experimenterat så mycket med olika smaker och kryddor som då. Sen blev det höst och Malou gjorde bok av alla recept och snygga bilder på det där sättet som hon gör så bra, och själv glömde jag nästan bort alltihop. Delade bara ut burkar till höger och vänster, vart jag än kom. Till idag! När böckerna kom på posten och det det blev sommar igen.

Beställ boken här - den kommer snart ut!

22 mars 2011

Dinkelrostis


Du kanske ger dig på att baka själv då och då? Och gillar rostat bröd? Då har jag receptet for you. Via dagens "Köp hem fem" på Radio Stockholms Äntligen tisdag. Se och hör här bara.

15 mars 2011

Killar med skägg

Där stod vi, Malou och jag, i en främst till utseendet men förmodligen också till sättet, tämligen homogen samling människor 25+. Samtliga till synes utsprungna direkt från hippt café på söder. Ibland applåderade de, och då gjorde vi också det. Utan att förstå varför.

Vi hamnade på Barista Cup 2011 på Restaurangakademien, nämligen. För Bakas räkning, något skulle skrivas om detta event. Nu hör ju varken Malou eller jag till dem som djupdykt ner i kaffekoppen (eller maskinen) utan har väl ett ganska normalt förhållande till kaffe (även om Malou envisas med att dricka nescafé, vilket jag anser är tämligen odrickbart, knappt ens värt att kallas kaffe), så vi hade inte så mycket kunskap att falla tillbaka på där vi stod i den homogena klungan skäggiga män och bevittnade barista efter barista mala kaffe och brygga espresso till de fyra nitiska domarna med anteckningsblock. De tävlande skulle prestera 4 cappuccino, 4 espresso och 4 kaffedrinkar på utsatt tid. De fick också välja musik till sin lilla förställning, musik som de sedan skulle överrösta när de berättade vad de gjorde. Och domarna smuttade, med stenansikten. Skrev. Smuttade lite till. Sen bort med koppen. Rätt som det var: applåd från publiken. Malou och jag: ?

Jag erkänner. Jag har lite svårt att se det stora gravallvaret i en tävling som denna - att göra kaffe. Visst fanns det några tjejer i lokalen, en av dem gick till och med till final. Men till 90% bestod folkmassan av män. Vad ÄR det hos män som gör att de måste mäta sig hela tiden? Är det den potentiella PR:en vid en eventuell vinst som lockar? Eller är det egoboosten att få en titel? Både och? Karriären, påverkas den? Gör den nog. Självklart inser jag att det är bissniss. Och att kaffevärlden är stor, och att det är prestige att vinna en titel och få åka ut i världen och tävla. Så klart. Alla vill väl vara bäst. Men samtidigt är jag krass - för mig skulle det räcka att mina kunder tycker att jag gör godaste kaffet i stan. Men jag är ju tjej - har inte nedärvt att vara den som måste vara störst och bäst för att överleva och reproducera. Tyckte mest att det var kul att se att det finns en mall för hur man bör se ut om man jobbar på café:

Och så den gravallvarliga juryn:

Som tittar på Jesper Bood, an av finalisterna:

8 mars 2011

Det franska sättet


- C'est tout? Den franska kyparen blänger på oss och vi krymper i våra stolar. Vi vill faktiskt inte ha dessert. Och japanerna som placerats på armgnuggsavstånd från oss äter med sådan ljudlig energi att de nästan lyfter - något jag svårligen står ut med. Smask. Hu. Alltså bestämde vi oss för att skippa desserten och ta en kaffe någon annanstans på väg hem. Det gillade inte servitören. Han hade ju faktiskt bemödat sig med att förse oss med varsin meny en gång till efter maten. Och så har vi mage att dissa hans desserter. Incroyable!

På flyget på väg hem satt vi bredvid en fransman och frågade honom lite försiktigt om varför franska kypare och servitörer är så ohövliga och arga. Han slog ut med händerna och sa "
Je ne sais pas! Faktiskt så har de fått tillsägelse från högre ort om att detta måste få ett slut! Det är ohövligt! Turisterna jagas bort! Det är dåligt för Frankrike!" Själv hade han flyttat till Sverige. Fast det var på grund av kärleken.

Att dra alla över en kam är dock orättvist. Bertand Bluy, ägare till krogen Les Papilles i de latinska kvarteren, vet vad han gör och är samtidigt ödmjukheten själv. Han har dessutom den i mitt tycke perfekta krogidén - en enda meny, som byts ut varje dag. Inga finesser. Rejäl, fransk, bonnig mat av bästa sort. Välja själv får du göra när det kommer till vinet - och här finns att välja på. Han har hela väggen (och förmodligen källaren) full, i alla prisklasser. Vi serverades ljuvlig blomkålssoppa med krutonger och knaperstekt fläsk, gåsstek med ugnsbakade morötter och småpotatisar i sky, ostbit med katrinplommon samt pannacotta med äpple och kolaskum. Till det gott, gott vin från Roussillon. Sen rullade vi hem, lika mätta som glada över att ha hittat Bertrand och hans Les Papilles.

Nästa dag lurade L upp mig i Eiffeltornet. Ända upp. Jag klev försiktigt ur hissen, pep, höll i mig och lät L fara runt och fotografera. Vilken mes man har blivit.


Ps. Ja, så var vi förstås på Gourmand Cookbook Award också, i flådiga Folies Bergere. Man kan sammanfatta det som att smaken är olika över gränserna. Vårt omslag är i alla fall fjärde bäst i världen.

1 mars 2011

Väskorna fulla

Lite arbetsskadad är man nog när man tänker "Paris? Hurra, då kan jag köpa mer strössel!" Så har det nämligen varit så länge jag kan minnas - när jag åkt till London, Paris eller någon annan storstad så är det varuhusens matavdelningar och bakgatornas matbutiker som hägrar. Väl där kan jag lätt fastna en halv dag eller mer bland hyllorna med strössel, kexförpackningar, salladsdressingar, olivoljor och snyggt förpackade chokladkakor. Köper pastaförpackningar och flingpaket, kryddburkar och mjölpaket bara för att de inte ser ut som hemma. Fast ibland lyckas jag stoppa mig själv innan det är för sent. Som nu senast i New York när jag på Dean & Deluca hittade de oemotståndliga burkarna med guld- och silverflagor som man skulle strö över till exempel bakverket.

Otroligt underbart, jag stod där och höll i dem en lång stund innan jag berättade för mig själv att det faktiskt var väl magstarkt med 90 dollar för en liten burk med guldflagor. Eller 65 för silver. Istället fick den bli lite regnbågssocker. Nog så vackert.


I Paris förra året gick Malou och jag omkring en hel dag på matavdelningen på Galeries LaFayette. Rena rama himmelriket. Då kunde vi ju dessutom dela upp shoppingen på två. "Om du köper olivoljorna så tar jag senapen." Perfekt. Själv kom jag hem med bland annat dessa bedårande strösselburkar, som jag förövrigt tänker köpa fler (fast andra) av den här vändan:

Säkert kan jag hitta mycket av det jag släpar hem på nätet. Ett bekvämt klick bara, så kommer det hem i brevlådan. Men det är ju inte samma sak alls. Det hör liksom till att sitta där på flyget och bita på naglarna och undra om jag möts av en salig sörja när jag öppnar väskan där hemma.