Tålamod

Min kompis Anna är min trädgårdsguru. Hon har det mest bedårande hus i Törnskogen med en trädgård full av blommor som hon vet allt om hur man sköter. Därtill har hon ett litet växthus där tomatplantor och basilika växer så det knakar. Jag frågar Anna om allt när det gäller blommor. När lavendeln ska beskäras. Rosorna. Hur man gör om man vill att penséerna ska leva i oktober. Mina fingrar är allt annat än gröna, men tack vare Anna och en stor portion respektlöshet inför vad jag trycker ner i jorden undrar jag om de inte börjar anta en ljus, ljus ton av mintgrönt i alla fall. För jag vill. Jag har bara så dåligt tålamod. Jag blir t ex sur när en krukväxt slokar för att den inte fått vatten. Så kräset och själviskt av den! Eller när fröna inte gror i rabatten trots att jag har ansträngt mig och sått dem. Gödsel? Jo, jag provade det i år. Lite. Verkar faktiskt funka. Saken är dock den att jag blir så gränslöst lycklig när något faktiskt växer. Särskilt om det går att äta. Så jag försöker, tappert. Igår var jag därför hemma hos Anna i Törnskogen och fick stora hinkar med vackra tomatplantor i olika storlekar. Dem ska jag ställa mot en solig vägg och vårda så ömt jag förmår. Jag tror att det kan vara tillräcklig motivation att jag i gengäld kan få skörda och äta flera olika sorters tomater och känna att jag gjort dem själv. Med Annas hjälp, förstås.