Bekräftelse

Vi ska göra pumpa-reportage, och jag fick för mig att jag skulle åka till Ulriksdals Trädgårdar och införskaffa pumporna som det ska bakas och lagas av. Det är ju en sån fin söndag. Och där får man ju faktiskt plocka pumpor och vad man nu vill ha själv, på frilandet. Gå där med en stor korg på armen och känna sig som någon i Morden i Midsomer, fast utan mord. 

Sagt och gjort.  Och fina pumpor hittade jag. Inte ätbara, dock, men fina.

- Kan jag ju ha i fönstret på jobbet, sa jag till mig själv och nickade.

Så gick jag förbi några fina lerfat. Gröna, skrovliga, grova. Behövde jag ju inte alls. Men oj vad ett sånt fat skulle passa bra till mina snygga pumpor i fönstret på jobbet. Fast.....  nä. Eller? Kunde vi använda det när vi plåtar? Kanske. Okejdå. Jag valde ut det finaste fatet och gick till kassan, fort innan jag hann ångra mig. I utekassan stod en glad, knubbig farbror och tog betalt. När jag kom med mina pumpor och mitt fat tog han dem och drog hastigt efter andan.

- Åh, vilket fint fat! De här är så U-N-D-E-R-bara. Du vet väl varifrån de kommer?

- Mexiko? försökte jag. 

- Just det! Och de görs bara i (en plats som jag redan glömt), de gräver ner dem i sanden och eldar på och det är bara kvinnor som gör dem!

Jag kände mig redan nöjd. Jag hade valt ett bra fat. Fått det bekräftat.

- Och pumporna sen! Vilka fantTAStiska pumpor! Och dem ska du ha i fatet här?

- Jag tänkte det, sa jag stolt.

Han tittade  kärleksfullt på fatet, pumporna och sedan på mig, lade huvudet på sned och sa med eftertryck:

- Snyggt!

Och jag sträckte på ryggen, betalde, fick mitt fat och mina pumpor och gick till bilen. Alla tvivel som bortblåsta. Klart att jag skulle ha det där fatet och de där pumporna. Som var så SNYGGA. Som kvinnorna i Mexiko gjort i sanden. Och som jag hade valt så bra. 

Sen åkte jag till Coop och köpte pumpor att baka och laga av.