Godsaker i nöd

Jag inser att mitt problem är något ovanligt. Och ganska lyxigt. Men likafullt är det ett problem, och inte sällan slutar det med att jag överger min ständiga paroll i livet: "Man ska inte slänga mat". Eller bullar, tårtor, kakor eller andra bakverk. En återkommande scen:

Fotograferingen är avslutad. På köksön i Wolfgangs studio tronar dagens fotomodeller, färdigplåtade, vissa med en tugga tagna i sig, andra helt orörda. Idag har vi fotograferat till BAKA, varför skörden bestod av:

1 galet vacker bröllopstårta för 35 personer i tre våningar, bakad av silvermedaljören i Årets Konditor
4 små rabarberpajer
3 glas vaniljpannacotta med rabarberkompott
1 stor portion kardemummaglass med rabarber (och lika mycket till i frysen)
12 lax- och ostfyllda portionsbröd
1 napoleonbakelse
1 flaska rabarbersaft

"Vad vill Curre ha idag?" frågar jag Malou, eftersom hennes äkta hälft älskar bakverk medan min får ont i magen bara av att titta på dem. "Kanske en rabarberpaj då" säger Malou, som tänker på Curres midjemått mycket mer än han själv gör. "Jamen du MÅSTE ju ta en av bröllopstårtorna också!" säger jag. "Vad ska vi annars göra med dem?" "Hmmm, jag ska ha möte med en människa om mina pensionsförsäkringar imorgon. Jag kanske kan bjuda honom ....?" funderar Malou. Och tar med sig den översta tårtan. Som är minimal. "Wolfgang! Elliot fyller ju år idag! Visst vill du komma hem med en jättestor tårta?" hojtar jag. Klart han vill. Jag prånglar på honom den största tårtan och tar hem mittentårtan själv. Matilda fotoassistent förbarmar sig över en rabarberpaj på studs, och när jag spänner ögonen i henne så lovar hon att äta upp Napoleonbakelsen som jag har ställt i kylskåpet också. Sen blir jag inte av med mer, utan får åka hem med bilen full av absolut jättegoda saker. Som maken kommer att ignorera fullständigt (laktosintollerant) men sonen förmodligen tämligen glatt kommer att sätta sig en del av. Dottern också, fast bara lite (det redan trådsmala midjemåttet i fokus). Själv försöker jag (med samma fokus som Ebba) köra någon slags halvdan variant av LCHF-metoden (jag vet, helt lönlöst egentligen när man har mitt jobb). Så vad kommer att hända med resten av allt det goda? Parollen i livet på skam.

Jag funderar på att nästa gång vi har stor fotografering sätta upp en lapp någonstans.

"Goda, goda bakverk bortskänkes. Kom och glufsa!"

Intresserad, någon?