15 mars 2011

Killar med skägg

Där stod vi, Malou och jag, i en främst till utseendet men förmodligen också till sättet, tämligen homogen samling människor 25+. Samtliga till synes utsprungna direkt från hippt café på söder. Ibland applåderade de, och då gjorde vi också det. Utan att förstå varför.

Vi hamnade på Barista Cup 2011 på Restaurangakademien, nämligen. För Bakas räkning, något skulle skrivas om detta event. Nu hör ju varken Malou eller jag till dem som djupdykt ner i kaffekoppen (eller maskinen) utan har väl ett ganska normalt förhållande till kaffe (även om Malou envisas med att dricka nescafé, vilket jag anser är tämligen odrickbart, knappt ens värt att kallas kaffe), så vi hade inte så mycket kunskap att falla tillbaka på där vi stod i den homogena klungan skäggiga män och bevittnade barista efter barista mala kaffe och brygga espresso till de fyra nitiska domarna med anteckningsblock. De tävlande skulle prestera 4 cappuccino, 4 espresso och 4 kaffedrinkar på utsatt tid. De fick också välja musik till sin lilla förställning, musik som de sedan skulle överrösta när de berättade vad de gjorde. Och domarna smuttade, med stenansikten. Skrev. Smuttade lite till. Sen bort med koppen. Rätt som det var: applåd från publiken. Malou och jag: ?

Jag erkänner. Jag har lite svårt att se det stora gravallvaret i en tävling som denna - att göra kaffe. Visst fanns det några tjejer i lokalen, en av dem gick till och med till final. Men till 90% bestod folkmassan av män. Vad ÄR det hos män som gör att de måste mäta sig hela tiden? Är det den potentiella PR:en vid en eventuell vinst som lockar? Eller är det egoboosten att få en titel? Både och? Karriären, påverkas den? Gör den nog. Självklart inser jag att det är bissniss. Och att kaffevärlden är stor, och att det är prestige att vinna en titel och få åka ut i världen och tävla. Så klart. Alla vill väl vara bäst. Men samtidigt är jag krass - för mig skulle det räcka att mina kunder tycker att jag gör godaste kaffet i stan. Men jag är ju tjej - har inte nedärvt att vara den som måste vara störst och bäst för att överleva och reproducera. Tyckte mest att det var kul att se att det finns en mall för hur man bör se ut om man jobbar på café:

Och så den gravallvarliga juryn:

Som tittar på Jesper Bood, an av finalisterna:

2 kommentarer:

  1. Hahaha... asrolig text!

    Jag förstår att Barista Cup kan se lite skitnödigt ut, att ta något så trivialt som kaffe på så stort allvar. Men samtidigt så är det dessa tävlingar som gör att kunden i slutändan får en bättre produkt.

    Och nej, Nescaffe är inte kaffe... det är surrogatkaffe ;)

    SvaraRadera
  2. Ja, jag vet ju det, nånstans långt inne. Att till och med jag drar nytta av tävlingar som denna i slutändan. Det är ju skönt att tänka på, när förundringen nästan tippar över :-)

    SvaraRadera