Jag kunde!

Tålamod har aldrig varit min grej. Snabbt, effektivt och rätt på en gång är min melodi. Blir det fel ger jag upp, genast. Är något för pilligt blir jag fullständigt galen, det börjar i tårna och tålamodet liksom kryper upp längs bakbenen för att till slut explodera i ett enda stort "GAAAaaaah.....!" nånstans vid örontrakten. Som att pilla upp en knut på en silverkedja. Eller fiska upp något litet som trillat ner någonstans. Att sy något komplicerat. Eller att bygga modellflygplan. GAAaaaah....!

Det där med att göra franska makroner har jag därför aldrig ens övervägt att försöka mig på, utan imponerat och med varm hand överlåtit till andra. Såna med tålamod. Så jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men plötsligt upptäckte jag att pennan skrev "Lakritsmakroner" på min lista över vad jag skulle baka till onsdagen plåtning. Skulle jag? Baka makroner? Okej då. Laddad till tänderna satte jag igång. Mandelmjöl inhandlades i Hötorgshallen. Svart hushållsfärg och lakritspulver på Lakrtisroten. Jag vispade och blandade och spritsade och visslade. Skjuts in i ugnen. Gud va snygga! utropade jag när jag tittade in i ugnen efter en stund. Bara för att i nästa sekund se de svarta medaljongerna nästan föraktfullt sjunka ihop till skrynkliga fläckar. Så jag gav upp. Genast. Jag kunde inte. Förstås.

Men så var vi på besök hos Margareta som äger Classic tea room (underbart, gå dit!). Hon bakar allt själv utom makronerna, som hon köper från Petite France, eftersom "att göra dem själv är omöjligt!". Jag hyser visserligen en väldig respekt för Sebastien på Petite France och hans bror makronmästaren, och skulle aldrig drömma om att jämföra mig med dem och deras franska bakkonstverk, men att det inte skulle GÅ att göra dem själv .....? Jag stegade hem, helt olikt mig själv full av revanschlust. Och så gjorde jag makroner. Fina, släta, goda lakritsmakroner, med spetskrage och allt. Som inte sjönk ihop till skrynkliga monster. Aldrig har jag väl varit stoltare. Jag kunde! Det färdiga resultatet får du i nästa nummer av BAKA, för bilden jag tog med min iPhone gör dem inte på något vis rättvisa. Först när fotomaestro Wolfgang svept sitt trollspö över dem vågar jag visa upp dem. Och receptet. Tills dess nöjer jag mig med att pösa lite och säga "Jag kunde!" (Bilden högst upp har jag snott från den franska makronmästaren Ladurées hemsida.)