Det är så svårt att slänga mat. Och det ska man ju inte heller, jag menar, det är rätt och riktigt och miljövänligt och världsvänligt och ekonomiskt och praktiskt med rester att inte slänga mat och allt det där, men det är inte det jag menar. Jag KAN inte. Mat, bullar, bröd, sylt - de är som mina bebisar. Så länge det ser gott ut och luktar som det ska, oavsett hur gammalt och torrt whatever it is är, så går det bara inte att tippa ner de där baguetterna, de tre korvarna, slatten yoghurtsås eller salladen som blev över i soptunnan. Istället tar jag fram små byttor och plastpåsar, och förpackar det ena och det andra snyggt och fint med lock och klämma och stoppar in i frys, kylskåp eller skåp. Sen hoppas jag på att någon förbarmar sig över det inom de närmaste dagarna. Det händer ganska ofta. Men lika ofta får det stå där i kylskåpet tills det blir alldeles för gammalt och börjar lukta äckligt. Då känner jag mig inte lika hjärtlös och slösaktig som slänger det, även om det kniper lite i hjärtat. Det är ju mat. Riktig mat. Kanske är det Laura Ingalls Wilder som gjort mig till vem jag är. Jag slukade nämligen Lilla huset på prärien-böckerna lika glupskt som en kanelbulle när jag var i 12-årsåldern. Och innan du börjar flatskratta för att du minns den tårdrypande TV-serien i tusentals avsnitt som gjordes efter hennes självbiografiska böcker, så vill jag skarpt påpeka att böckerna var något helt annat. Här hade vi den fattiga nybyggarfamiljen som bosatte sig på den västamerikanska slätten i en jordhög, trampade golv, ordnade eldstad, gick ut och jagade, kom hem tog vara på hela bisonoxen (eller vad det var) - torkade saltade, köttet, flyttade ständigt i sin överbyggda hästkärra, resor som varade i veckor tills de hittade ett nytt ställe att slå sig ner på, de tampades med indianer, byggde sig ett litet, litet torp, åkte till nån marknad eller nåt och köpte muslintyg och sydde klänning till Laura och hennes syster och man riktig KÄNDE hur stolta de var över sina nya kläder och när det blev jul kom pappa Charles hem med varsin sockerklump och, om jag inte minns fel, kåda att tugga på till barnen. Vilken fest. Vilken lyx. Det jagades upp bihålor och hämtades honung som lagrades i uthuset, det fälldes träd och bygges ännu ett nytt hem, det bakades brödkakor av bark, det hittades lönnar som tömdes på sirap som det bunkrades och lagrades in absurdum för det var så man levde förr. Vardagsrealism från 1800-talet och åh vad jag njöt. Jag riktigt kände hur rika de var som hade all den där lönnsirapen. Eller hur gott det vara med en sockerklump.
Förmodligen är det därför jag nu, efter dagens fotografering, tar bullpåsen, konstaterar att de här bullarna är ju rätt torra nu, inte så roliga alls längre, skivar upp dem, lägger på plåtar och ställer i ugnen och torkar till skorpor. Bullåtervinning. Så slapp jag slänga dem. Phu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar