Piffa eller inte piffa

Foto: Roland Persson

En del skulle kanske tycka att det vi håller på med är ytligt. Vi säger det till och med själva ibland, när vi står där och svettas över en hög med strössel, eller flyttar omkring några valnötter på salladen för att få den perfekta balansen i bilden. "Vilket jobb vi har. Flytta valnötter."

För en del bryr sig tydligen inte ett skvatt om hur maten ser ut. Paolo Roberto, till exempel. Jag läste just ett recept i en av hans böcker, där han i inledningen sa "En rätt som är vacker för ögat! Om man nu bryr sig om det... Själv struntar jag högaktningsfullt i sådant. Det viktiga är ju att det är gott. "
Tycker han ja.
Själv tycker jag att det är ett absolut måste att maten ser god ut, så att man vill äta den. Särskilt om den ska bjudas på, eller finnas med i en bok för att inspirera andra att laga den. För säg mig - vem ser en bild på en rätt som ser ut som ett bombnedslag och säger "Det här tror jag att jag ska laga ikväll!" Vem vill äta klafs? Sörja? Brunbeige mat? Nej, har man som jobb att inspirera andra till att äta gott, får man lov att anstränga sig lite för att det man lockar med ska se gott ut också. Att rätten ÄR god är ju en förutsättning för att den ska få vara med i boken/reportaget överhuvudtaget.

Så när vi står där och flyttar valnötter och ringlar olivolja i avsiktligt slarviga droppar på våra anrättningar, är vi alltid rörande överens som att a) det vi gör är viktigt b) det vi gör är roligast i hela världen. Att detta sen kan resultera i att bilderna blir till rena rama konstverken som man kan förstora upp, rama in och pryda sitt nyrenoverade kontor med är ju det yttersta beviset på att mat är konst:

Foto: Wolfgang Kleinschmidt

Foto: Roland Persson

Foto: Ulrika Pousette

Foto: Wolfgang Kleinschmidt

Foto: Malou Holm